14 februari: Tvåsamhetens dag.

... Ja, jag kallar det så; tvåsamhetens dag, för någon ALLA hjärtans dag är det då sannerligen inte. Singel och bitter, tänker ni nu?

Singel, möjligtvis, men bitter?! Inte då. Jag är så nöjd med mitt liv, och att leva singelliv i min lilla tvåa är ingen konst - jag älskar det! Jag kan skita med öppen dörr, stoppa hela handen i syltburken och slicka av och jag kan äta av hårdbrödet och sedan lägga tillbaka det igen. Utöver detta finns ingen som klagar då jag sover i min farmors gamla trosor, och det uppstår inget förhör när jag på fyllan ramlar in i lägenheten klockan 04.37 en tidig lördag eller söndag. Jag vet att den mat jag köper finns i kylskåpet tills dess JAG har ätit upp den, ingen är och sniffar på mitt goda merlot-vin, ingen klagar på min musikstil, jag får kolla på porr och andra inte så rumsrena Internetsidor helt ifred, jag skriver vafan jag vill till mina kontakter på MSN utan att vara rädd för någon keylogger och jag får välja film alldeles själv. Vill jag ha lampan tänd när jag ska sova så är det fritt fram och vill jag ställa till med en hejdundrandes studenlivs-fest vilken dag i veckan så behöver jag inte fråga någon innan (i alla fall inte en partner).

"Singellivet I lööw itt!" som min goda vännina skulle ha sagt. Singellivet för mig innebär inte några egentliga problem, jag är än så länge ung och satsar gärna på studierna nu då jag har tid. Jag har äntligen sansats med mina känslor och funnit min "inre frid". Problemet med singellivet ligger ju faktiskt inte hos mig, utan i de andras ögon. Jag lever upp till singelkvinnans stereotyp, möjligtvis också "den eviga slampan" som aldrig lyckas finna sig en man (eller kvinna för den delen) i och med att folk projicerar dessa förväntningar på mig. Att jag faktiskt kan föredra ensamheten en fredagskväll med min pava merlot och en bra film verkar ingen ha reflekterat över.

Jag trivs faktiskt rätt bra, men är samtidigt öppen för förslag. Att ragga på krogen, gå på en blinddejt eller kramas lite på en fest ser jag som de förmåner som singellivet bjuder på, det hör liksom bara till! Att jag dock börjat ledsna på detta är väl ett känt faktum för mina närmast anhöriga. Men erfarenheten är klok, och tack vare den vet jag att ju mera man jagar kärleken, desto fortare försvinner den!

Sålunda kan jag glatt fortsätta med att gräva i syltburken och skita med öppen dörr så länge jag behagar. Att vara upptagen med sig själv är inte tragiskt!