Kärlek i mitt hjärta.

Genom snörök och mörker ven jag hem i min lilla bil utan större incidenter. Ett leende på läpparna och pirr i magen, nej, kära vänner, jag är inte kär* (önskar att jag var!) Idag bjöd sjukhuset på en underbar kvällstur. Kvällen är min tid på dygnet, speciellt när man får arbeta på ett sjukhus. Mörkret sänker sin slöja, tempot blir lugnare. Kanske hinnar man unna sig en extra kaffekopp och en längre pratstund med någon av patienterna.

Påväg genom det för mig gigantiska sjukhuset njöt jag av den fina estetiken, den rofyllda miljön, de dämpade lamporna och de fina inomhusbalkongerna.

Idag är jag tillfreds med mitt liv, och glad att jag inte fått några p-böter trots att jag glömde lägga fram parkeringslampen. Tack, du vakande stjärna!

*På tal om detta utbrast en patient för en tid sedan "men varför bor du själv? Du som verkar vara så fin, har du inte hittat någon?". Swoosch, en pil med ego-boost rakt in i hjärtat.