Alla människor är människor, men det är inte alla som är mänskliga.

Jag har tänkt och tänkt, vad är det som skiljer människan från djuret, vad är det som får oss så onda? För något är det. I naturen handlar det inte om slumpen eller en sporadisk tur som gör att vissa överlever, andra inte. I naturen finns ett välfungerande system där den vackraste, bäst lämpade individen får föröka sig, där den starkaste överlever och den friskaste med minst genfel lever längst. Hos oss människor är saken annorlunda, framförallt är människan mycket ond. Ett lejon anfaller när det finns en hotbild, en människa kan utan anledning starta ett krig.

Enligt mig handlar det inte om att människan på något sätt är mer utvecklad än djuren, har en högre intelligens eller att det enda som skiljer oss från djuren är att vi har minne, känslor och val att välja. Det som skiljer oss från djuren, och som också skapar denna ondska, är att vi är det enda djuret som inte ger upp när någon blottar sin strupe.

En lejonhane ger sig, när rivalen lommar från reviret och en hund slåss inte med en hund som visar strupen, men människan, hon är det enda djuret som sparkar på den som ligger. I vår värld, ses det som ett tecken på svaghet att symboliskt visa sin strupe, att lägga sig på rygg, att erkänna sig svag eller erkänna sig sårad.

I min värld, är det dessa människor som är starkast, och det är också den filosofin jag själv lever efter. Visst bjuder det på sina bakslag, sina sparkar och slag när man visat att man ligger på marken och inte tar sig upp. Men jag tänker inte ge mig, för inom mig, så hoppas jag ändå att människan i slutändan är ett djur, i dess rätta bemärkelse.